Filmrecension Moby Dick

Häromåret kom Dennis Lavant ”ut” som Captaine Ahab i filmen med samma namn. Men även om han såg så där grym ut där i fören på valjaktsbåten var han inget mot vad Gregory Peck var som samme Ahab i John Hustons filmatisering från 1956. Skägg och sur! Men det ska sägas, Peck hade mer än ett träben. Hela han var ganska träig sin huvudroll. Moby DickOrson Welles som spelar den dystre prästen – som predikade som bara Welles kan – var först tänkt som Ahab och hade nog fungerat bättre för Huston i sin filmatisering av Melvilles klassiska sjöroman.

Nåväl. Det är en fascinerande film att följa, faktiskt mer ödesmättad och teatral än flertalet andra filmer genom historien. Replikföringarna är så burdust tunga i sitt makliga välartikulerade tempo, att det ibland går över gränsen till det komiska. Och de minst sagt salta busarna sjunger åtminstone en glad sjösång för mycket. Allt medan de religiösa symbolerna och föraningarna dundrar från himlen och de spända blickarna från dessa märkliga, ofta halvnakna män ute på havet ter sig odunkelt homoerotiska. Bara män kan var män, kvinnorna står tysta och väna på stranden, passiva, egentligen är de ingenting.

Allt medan männen grymtar – tampar, muskler och senor dras till gränsen – ur sig sin sin djuriskhet. Sin fokusering på liv och framför allt död. Eller som vicekapten Starbuck säger: ”Det är vår uppgift i livet att döda valar och därur skapa lampolja….”. Detta görs då för att ”mänskligheten ska göra som vår allenarådande Gud önskar”. Gud finns med överallt genom filmen. Kompletterat med en del riter och mystisk vodoo från de ickekristna på båten… Där havet och himlen är ett med skeppets utlämnade män. Det fanns en stolt tvekamp med naturen. Valen Moby Dick var både fruktad och ändå vördad.

Cabom

Här hittar du stjärnkikare respektive handkikare för ornitologi och outdoor

Manuset efter Melvilles bok skrev så Huston tillsammans med självaste Ray Bradbury! Utarmad, uttorkad och allt mer galen ber Ahab om att manskapet ska satsa livet, precis som han själv är beredd att göra. Vädret verkar tydligt som religiösa signaler och agerar lydigt efter Ahabs självdestruktiva lustar.
Den mycket dyra filmatiseringen är oftast oerhört stark. Den bygger upp en hel värld där ute på havet och har mycket snygga sjöscener för publiken att bli ett med. Eller smått sjösjuka med. Med tanke på den tidens möjligheter är mycket av actionsekvenserna oerhört skickligt skapade. Liksom valarna. Även om det ska sägas: En och annan usel scen finns där också.

Om Ishmael (Richard Baseheart) är vekt ifrågasättande och ”svag som en kvinna” är resten av besättningen beslutsamma som ett OS-lag i taekwendo. De spanar under ögonbrynen så fort den vita valen kommer på tal. Mänsklig eller manlig strävan som tydligast.
Då i en kamp mot naturen. Fast med de globala katastroferna är det ju förstås åter en kamp mot naturkrafterna där ute. Även om det för Sveriges män idag mest rör sig om att ”det blåste konstigt ute på golfbanan idag”.

Valen som dödat så många, nu ska han bort. Och jag funderar om Melvilles historia och Hustons film möjligen pushat på den grymma valslakten på samma ointelligenta sätt som Spielbergs ”Hajen” gjorde med hajarna.